Another lovely winter day with sunshine and about -5 degrees. The team of seven was very eager to get going. The start went well and we set off at full gallop up the steep slopes. When we had just passed the highest point after having covered about 100 meters in altitude, two capercaillie roosters flew up just in front of the guide dogs. I thought they were already running fast but they had at least one more gear - oh, how fast they ran. I definitely think they thought they would take off and be able to fly to catch up with the two birds flying in front. After a few hundred meters the roosters disappeared into the forest, the team calmed down a bit and we arrived at the turning point.
Every time I have driven, the lead dogs have shortened the turn more and more and today they took a very tight turn when they were going to go around the little spruce. This resulted in me falling off the sled, ending up under a spruce surrounded by snow that reached up to my hips and losing the team, which happily galloped on. With a pounding heart and full of adrenaline, I managed to crawl up onto the trail after a minute or so and started jogging after the dogs.
Dressed to stand on the sled with big heavy boots, wool underwear, wool sweater, lined pants and jacket, jogging after the team quickly became very sweaty.
Would the dogs run straight back along the trail or would they turn left and run the same round as they do when I stand on the sled?
The sled seemed to follow the dogs just fine because I didn't see any sled tracks in the soft snow outside our trail. After about 1km of jogging and brisk walking, I arrived at the intersection. I stopped and listened - not a sound. Since the trail turns sharply 90 degrees about 150m from home, I felt unsure that they would really turn there and not continue straight ahead and come out onto the dirt road. So to be on the safe side before the uncertain, I hurried on home while silently praying that they had turned left and were not on their way home yet.
Out of breath and with sweat dripping down my face, I stumbled on. When I was about 100m from the sharp left turn, I heard something behind me and turned around.
What luck! There the whole team was coming towards me.
Nanu came galloping happily towards me, tail wagging. He only had his collar on, he had managed to wriggle out of the harness and neck rope. The rest of the team also came running with surprisingly little tangle in the ropes. The sled stood up and, like the dogs, was completely unharmed. Nanu's harness was stuck in the back rope and dragged under the sled. I attached the snow anchor, harnessed Nanu, untangled the ropes and drove the remaining 250 metres home.
The dogs had managed to run our 8km training run without a musher on the sled for six kilometres in the same time as usual.
I'm really happy that everything went well and am wondering how the hell I'm going to get around the little spruce without losing the team again. Maybe it would go better if I drove counterclockwise instead of clockwise.
It would have been really interesting to have been able to see how the dogs had managed to turn around after they had run to our second turning point, too bad I didn't have the gopro camera mounted on the sled.
_________________________________________________________________
Ytterligare en härlig vinterdag med sol och ca -5 grader. Sjuspannet var mycket ivriga att komma iväg. Starten gick bra och det bar av i full galopp upp för de branta backarna. När vi precis hade passerat högsta punkten efter att ha avverkat ca 100höjdmeter flög två tjädertuppar upp strax framför ledarhundarna. Jag tyckte att de redan sprang fort men de hade ytterligare minst en växel - oj , vad fort de sprang. Jag tror bestämt att de trodde att de skulle lätta och kunna flyga ifatt de båda fåglarna som flög framför. Efter några hundra meter försvann tupparna ut i skogen, spannet lugnade sig lite och vi kom fram till vändplatsen.
För varje gång jag har kört genar ledartikarna alltmer och idag tog de en väldigt snäv sväng när de skulle gå runt den lilla grandungen. Det resulterade i att jag föll av släden, hamnade under en gran omgiven av snö som nådde till höften och tappade spannet som glatt galopperade vidare. Med bultande hjärta och full av adrenalin lyckades jag efter någon minut kravla mig upp på spåret och började småjogga efter hundarna.
Klädd för att stå på släden med stora tunga stövlar, ullunderställ, ylletröja, fodrade byxor och jacka blev joggingen efter hudarna fort väldigt svettig.
Skulle hundarna springa raka spåret hem eller skulle de ta vänster och springa samma runda som de gör när jag står på släden?
Släden verkade följa hundarna fint för jag såg inget slädspår i den mjuka snön utanför vårt spår. Efter ca 1km jogg och rask promenad kom jag fram till korsningen. Jag stannade och lyssnade - inte ett ljud. Eftersom spåret svänger skarpt 90grader ca 150m hemifrån kände jag mig osäker på att de verkligen skulle svänga där och inte fortsätta rakt fram och komma ut på grusvägen. Så för att ta det säkra före det osäkra skyndade jag vidare hemåt medan jag bad en stilla bön att de hade tagit vänster och inte var på väg hem än.
Andtruten och med svetten lackande snubblade jag vidare. När jag var ca 100m från den skarpa vänstersvängen hörde jag något bakom mig och vände mig om.
Vilken lycka! Där kom hela spannet emot mig.
Nanu kom glatt svansviftande galopperande emot mig. Han hade bara halsbandet på sig, selen och nacklinan hade han lyckats krångla sig ur. Resten av spannet kom också springande med förvånansvärt lite trassel i linorna. Släden stod upp och var liksom hundarna helt oskadd. Nanus sele satt fast i rumplinan och släpade under släden. Jag satte fast snöankaret, selade på Nanu, trasslade ut linorna och körde de återstående 250 metrarna hem.
Hundarna hade lyckats springa vår 8km träningsrunda utan musher på släden i sex kilometer på samma tid som vanligt.
Jag är verkligen glad över att allt gick bra och funderar på hur sjutton jag ska ta mig runt den lilla grandungen utan att tappa spannet igen. Kanske kan det gå bättre om jag kör motsols istället för medsol.
Det hade verkligen varit intressant att ha kunnat se hur hundarna hade lyckats vända efter att de hade sprungit till vår andra vändplats, synd att jag inte hade goprokameran monterad på släden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar