Last night when I was letting the dogs into the exercise yard before it was time to take them into the kennel, Håkan had forgotten to close the gate to the forest. Honya, Crux and Nanu immediately saw their chance and slipped out through the gate, out to freedom in the forest. It very rarely happens that a dog escapes us. Once in a while, one has struggled to get off the leash or managed to squeeze out from under the net in the exercise yard, they have then been gone for a while, maybe an hour or so, but fortunately have come back without a scratch.
Of course I called to the dogs but they were focused on something completely different than me. At full gallop they disappeared along the path where we drive sleds if there is snow.
No point in getting excited, I thought, and continued walking and taking the rest of the dogs in. After about half an hour, Honya suddenly stood next to me. She happily wagged her tail and willingly followed me into the stable.
- Great, I thought, now Crux and Nanu will surely come soon.
When all the dogs were rested and in place in the stable, they still hadn't come.
We, me and Håkan, walked around the forest closest to the house and called for them without success. Then we took a drive in the immediate vicinity.
The two male dogs had now been gone for two hours and could have run really far away. Without having seen a glimpse of them, we went home. A post on Facebook was quickly shared and several people got in touch with tips and promises of help in the search.
It was starting to get dark so continuing the search was definitely not an idea. The door to the dog stable was left open and we expected Freya and her puppies to raise the alarm if they came home.
Eventually I fell into a restless sleep. Just before 4 am I was woken up by Freya and the puppies barking hysterically. I quickly got dressed, once out on the stairs I was met by Crux. He seemed completely unfazed, happily wagging his tail and greedily eating the food he was given.
-Oh, it wasn't good that he came alone. Nanu isn't that old and might not find his way home, I thought worriedly.
I went back to bed.
At seven o'clock I was woken up by my phone's alarm. Time to feed, rest and let the dogs into their kennels.
Nanu still hadn't arrived. Now I was starting to get really worried. But then suddenly he was standing there by my side, nuzzling me as if to say "I'm home now". His fur was wet but unharmed, unfazed and happy.
It would have been so interesting to know what he and Crux had been up to during the night, but I'll never know.
I can't help but be amazed that Crux, who had run 16km with Håkan earlier in the day, was so unfazed after being on the run for 7 hours, but maybe he had taken it very easy in the forest.
What an immense relief that all three of them got home again and that no one was hurt.
__________________________________________________________________
I går kväll när jag skulle rasta hundarna innan det var dags att ta in dem i hundstallet hade Håkan glömt att stänga grinden ut till skogen.
Honya, Crux och Nanu såg omedelbart sin chans och smet ut genom grinden, ut till friheten i skogen. Det händer väldigt sällan att någon hund smiter för oss. Någon enstaka gång har någon krånglat sig ur kopplet eller lyckats pressa sig ut under nätet i rastgården de har då varit borta en stund, kanske en timme eller så men lyckligtvis kommit tillbaka utan en skråma.
Jag ropade givetvis på hundarna men de hade fokus på något helt annat än mig. I full galopp försvann de längs stigen där vi kör släde om det finns snö.
Ingen ide´att hetsa upp sig tänkte jag och fortsatte att rasta och ta in resten av hundarna.
Efter ca en halvtimme stod plötsligt Honya bredvid mig. Hon viftade glatt på svansen och följde mig villigt in i stallet.
- Skönt, tänkte jag, nu kommer säkert Crux och Nanu snart.
När alla hundarna var rastade och på plats i stallet hade de fortfarande inte kommit.
Håkan och jag gick en sväng i skogen närmast huset och ropade på dem utan resultat. Då tog vi en tur med bilen i de närmaste omgivningarna. De två hanhundarna hade nu varit borta i två timmar och kunde ha sprungit riktigt långt bort. Utan att ha sett skymten av dem åkte vi hem.
Ett inlägg på facebook blev snabbt delat och flera hörde av sig med tips och löften om hjälp att leta. Mörkret började lägga sig så att fortsätta leta var absolut inte någon idé. Dörren till hundstallet fick vara öppen och vi räknade med att Freya och hennes valpar skulle larma om de kom hem.
Så småningom föll jag i en orolig sömn. Strax före kl04 väcktes jag av att Freya och valparna skällde hysteriskt. Jag klädde mig snabbt, väl ute på trappan möttes jag av Crux. Han verkade helt oberörd, viftade glatt på svansen och åt gluipskt maten som han fick.
-Ajdå, det var inte bra att han kom ensam. Nanu är inte så gammal och kanske inte hittar hem, tänkte jag bekymrat.
Jag gick och la mig igen.
Klockan sju väcktes jag av mobilens larm. Dags att mata, rasta och släppa in hundarna i sina hundgårdar.
Nanu hade fortfarande inte kommit. Nu började jag bli riktigt orolig. Men så plötsligt stod han där vid min sida och buffade på mig som för att säga "Nu är jag hemma". Han var blöt i pälsen men oskadd, oberörd och glad. Det hade varit så intressant att veta vad han och Crux hade haft för sig under natten, men det får jag aldrig veta.
Jag kan inte annat än förundras över att Crux, som hade sprungit 16km med Håkan tidigare på dagen, var så oberörd efter att ha varit på rymmen i 7 timmar, men kanske hade han tagit det väldigt lugnt i skogen.
Vilken oerhörd lättnad att alla tre kom hem igen och att ingen var skadad.
Crux
Nanu
Honya
Honya
Opal
Opal
